Ty fusan

Nu har det skitits i det blå skåpet - nu ska det skrivas brev till Sverker Olofsson - nu är jag arg, ursinnig.

I dagar, veckor, har jag väntat. Tidigt kom en räkning. Jag betalade in erfordrad peng och tänkte att, nu så! Jag väntade och väntade. I förra veckan kom ett paket med någonting som utlovats (kors i taket!). Idag kom mitt första nummer av serietidningen Get Fuzzy, som Ni kanske minns att jag skrev om här.

Yr av vardagsglädje lade jag tidningen på mitt nattduksbord för att kunna se fram emot den som aftonlektyr. Kvällen kom, det blev dags för sängående, jag greppade förväntansfullt tidningen, öppnade den och läste...

Hej och hej då!

Tyvärr har vi ett trist besked till alla fans av Satchel och Bucky, Alice och Petey, Gary och Leopold, Fia, Keith Knight, Fård med flera: detta är tyvärr det sista numret av Get Fuzzy-tidningen. Men, som det brukar heta i seriernas värld: Fortsättning [sic!] följer! I skrivande stund vet vi inte exakt på vilket sätt, men förhoppningsvis kommer de flesta av serierna från Get Fuzzy att göra come back i en ny tidning senare i vinter - och då tillsammans med favoritserierna från Larson!, som läggs ned till årsskiftet. Fast Alice får ni garanterat träffa snart igen om ni läser Knasen, där den dyker upp som gästserie med start i nr 26/09.

Happy Holidays som man säger over there - och hoppas vi ses igen 2010!

Redaktionen

P.S. Alla prenumeranter kommer att få ytterligare information per post under december.

Förlåt mig, men drar man i mitt ben? Har man låtit mig vänta i dagar, veckor, på en tidning jag bara kommer att få ett enda nummer av? Visste man att Get Fuzzy var nedläggningshotad när jag beställde min prenumeration? Har jag lurats betala in pengar för en prenumeration på en nedläggningsplanerad tidning? Och vad då Alla prenumeranter kommer att få ytterligare information per post under december? Vad då för "ytterligare information"? Ett erbjudande, inte om att få pengarna tillbaka, utan om att få prenumerera på EN ANNAN TIDNING som ges ut av [Ägg]mont?  Glöm! Jag önskade prenumerera på Get Fuzzy, inte på någon annan tidning - i ren protest, för att åtgälda arrogansen (förmodar jag), kommer jag inte på några villkors vis att acceptera någon annan serietidning - och om jag av någon anledning inte kommer att få det vill jag veta varför NU!

Man gör inte såhär mot mig. Man invaggar inte mig i någon falsk förhoppning om att åtta gånger i ett års tid få ta del av min favorittidning för att sedan leverera denna tidning tillsammans med den käftsmällande informationen att mitt FÖRSTA nummer är tidningens SISTA, tröstande mig  och urskuldande sig med något slags vagt löfte om en ny tidning och prenumerantinformation per post i december - hallå, jag har VÄNTAT och SETT FRAM EMOT!!!

Jag skulle läsa min Get Fuzzy som insomningspreludium! Nu är jag så arg att jag kommer att ligga vaken hur länge som helst. Glöm att jag tänker läsa det första, enda, ynka, slutgiltiga nummer jag fått nu, efter detta... LUR! Om jag inte lyckas somna ska jag kräva att jag, förutom mina pengar tillbaka, ska erhålla kompensation för sveda och värk också.

"Happy Holidays som man säger over there - och hoppas vi ses igen 2010!" - det kan Ni ninjaglömma!

La Besvikna Bibliofille

Aldrig har väl något så oavsiktligt poetiskt sagts om Skatan?

Skatorna bygger bo i granen där borta 

och det får dom, 

för jag älskar dom.

Mormor

La Bibliofille

Gajto Gazdanovs Alexander Wolfs vålnad

Vad kan följa av att en man riktar sitt vapen mot en annan man och fyrar av? Vad allt kan inte rymmas i en revolverkulas roterande rörelser på dess väg mot levande, snart död, materia? I Gajto Gadzdanovs Alexander Wolfs vålnad, utgiven hos bokförlaget Akvilon, kan man bokstavligen tala om ett startskott. Romanen är en studie i psyke, i konsekvens, i ögonblickets verk och i ödets ironiska bönhörlighet.

På den ryska stäppen låter Berättaren avfyra sitt vapen mot en Förföljare som skjutit ned hans stackars magra märr, sånär som haft ihjäl honom själv, och Förföljaren faller, efter vad Berättaren kan bedöma, dödligt sårad till marken. Men då han flera decennier senare får läsa en novell som skildrar exakt samma händelseförlopp förstår han att hans antagonist på något mirakulöst vis överlevt: den man som ständigt funnits i hans tankar ända sedan den olycksaliga revolvern avlossades på den ryska stäppen för så länge sedan, visar sig även vara i högsta grad närvarande och verksam också i hans närmaste omgivning.
Alexander Wolfs vålnad är en text med makt, med samma kraft som den hos de otyglade vattenmassor som efter en dag av hällande regn förvandlade vår skogsväg till en strid fors, gräsmattan till en fontän för några aftnar sedan. När tärningen väl är kastad, bägaren väl runnit över, finns det ingenting som kan hejda Döden i dess jakt på vad som den skulle tillkommit, Ödets och Textens fullbordanslusta, Språket - Tobias Lorentzsons översättning är högst levande och  mycket klädsam - som likt en autostrada, sakligt och konkret, berättar fram mörkret. Alexander "Sasja" Wolf har varit en död man ända sedan han med en hårsmån klarade livhanken, Berättaren en mördare alltsedan han avfyrade sin revolver och båda två vet det, har alltid känt det. Samspelet mellan romanens samtliga plan och dimensioner är total och det är grymt stiligt.
Att Alexander Wolfs vålnad är anlagd så att det som i början är överraskningsmoment till sist blir någonting som läsaren lär sig att anticipera är en av romanens främsta tjusningar. Denna förutsägbarhetens estetik - pusseldeckarens?, handlingens drag av lagbunden förutbestämdhet laddar texten, förvandlar den till ett slags svart materia mot vilken man dras med största tjusning, den känsla förebådandet av katastrofen väcker är närmast att definiera som en primal undergångsfascination: det hettar i ryggraden, man håller sig själv ovetande andan, ett infernaliskt leende rycker i mungipan, sprider sig över ansiktet och den i det närmaste reptilska tillfredställelsen inför La Grande Finale är triumfartad, jubelsvart!
Akvilon, ett ungt förlag som ger ut ryskspråkig litteratur i svensk översättning, har tidigare givit ut en diktsamling av Boris Pasternak, Ivan Bunins Mörka alléer, Fjodor Dostojevskijs Fattigt folk och nu alltså Gajto Gazdanov, Alexander Wolfs vålnad. Förlagets utgivning är i sanning någonting att hålla ögonen på, som Akvilons känsla för kvalitet är alldeles enastående, att döma av de tre sistnämnda titlar som lästs och tyckts till om här i Parissalongen. Eloge!

La Bibliofille

Lyriskt och sorgesamt om en skara bananers tragiska, sällsamma öden

BANANKYRKOGÅRDEN

Det är höstkväll och min katts
Pupiller vidgas när det skymmer.
Bananernas begravningsplats
Så många glömda minnen rymmer.

Vem vilar här? Vem vilar var
Bland röda löv i aftonfriden?
Jag läser inskrifter de har -
Försiktigt nosar katten under tiden.

En dog som ung och grön - och låg
På glass med alla delar spridda.
En livets middagshöjder såg
Förrn den blev stekt i smör till midda'.

En tredje övermogen dog
Rätt mosig och så brun som lera.
Av alla hjärtan som då slog
Finns bara tomma skal numera.

Den Okände Bananens grav
Vi stannar vid och tänker stilla:
Vem bet hans unga ryggrad av?
Vem skar och gjorde honom illa?

På Alla Skuggors Dag ses ljus
I kyrkogårdens vita dimma.
- De döda, högt i Månens Hus
- De fröjda sig var stund och timma!

av Lennart Hellsing 

La Bibliofille

Skulle behövt en bok om inredning

Husbiblioteket ska få en ansiktslyftning. Inte Boksamlingen som sådan, utan själva det rum i vilket Boksamlingen bor och huserar. I flera veckors tid har jag surfat runt på Det Världsomspännande Nätet i jakt på lämplig tapet, men hittills inte funnit någonting lämpligt. Eller jo, jag hart funnit någonting lämpligt, men med ett synnerligen olämpligt, om än säkert med tanke på det konsthantverk de är både utseende- och tillverkningsmässigt högst värdigt, pris: 1450 respektive 3500 kronor. De pengarna varken vill, kan, ska eller bör jag lägga på en tapet som ändå till större delen kommer att skymmas av bokhyllor (lågt i tak är det), även om det hade blivit grymt stiligt.

 I ren desperation vänder jag mig nu till Er, Kära Läsarskara, för att be om Er hjälp. Bör man kanske, med tanke på att väggarna faktiskt i princip kommer att vara täckta av Böcker från golv till tak, bara spackla, slipa och måla, eller för den delen tapetsera, den befintliga tapeten i Biblioteket ton i ton med tapeterna i husets övriga rum och låta Bokhyllor och Böcker vara väggarnas enda utsmyckning? Ska man dra nytta av det faktum att rummet har två tak- och väggbjälkar och tapetsera ytan mellan dessa, där fönster och dörr så lämpligt råkar befinna sig, med en mer kostsam (dock ej 1450-3500 kronor per rulle) och lite mer djärv tapet (helst i guld och vitt) som får samsas med Bokhyllor och Böcker? Eller välja en djärvare tapet och tapetsera med den i hela rummet? Eller måla/tapetsera ton i ton med Husets övriga rum och bara köpa prover av de två tapeterna ovan, så stora prover att man kan rama in dem och hänga upp dem på de väggytor där man inte kan ha bokhylla, en kombination liksom?

Många frågor blir det. Kontentan är ändock den att ju mindre pengar man spenderar på tapet och färg, desto mer pengar finns det att köpa böcker - och bokhyllor! - för... Mycket viktigt att ta detta i beaktande... Kanske har jag redan fått svar i frågan om hur Husbibliotekets ansikte bör lyftas..?

Kom dock gärna med tips och synpunkter - bara det bästa är gott nog för Husbiblioteket!

La Bibliofille

Australien berättar: Drömtidens framtid

Som Jan Arnald mycket riktigt påstår i bokförlaget Tranans novellsamling Australien berättar: Drömtidens framtid får nog de flesta svenskar, också de hyggligt belästa, något panikslaget i blicken om de ombeds nämna en enda australiensisk författare. Jag är definitivt en av dem som skulle svettas, även om jag efter en (längre) stunds betänketid lyckades gräva upp Steve Toltz ur mina minnesgömmor. Patrick White? Nope, sorry mate..! Nobelpristagare och allt, men tyvärr, kände inte till.

Novellerna i Australien berättar: Drömtidens framtid är magiska, överträffar alla förväntningar jag har på samlingen som helhet och det är ytterst motvilligt jag lägger den ifrån mig, med jämna mellanrum, i läslig gourmandism slukar jag den ena novellen efter den andra  - så väl översatta av Lars Ahlström att man inte för en sekund tänker på att man inte läser texterna på källspråk - och kan knappt tro på det jag upplever: det måleriskt deskriptiva språket, de underbara perspektiven, den dovt pulserande fasan, i Carmel Birds Rita Marquands arv; den alldeles oemotståndliga och mot varje försök till förklaring immuna Mulet i Velesk av Tim Richards (j'adore!); den uttalade känslan av köttslig upplösning avspeglad i texten och språket i Gail Jones  Radiologi (eller Romantikens vetenskap); det postpanikala lugnet, det stilla minnandet,  det tillförsiktliga inväntandet och accepterandet av ett närstående slut i James Bradleys Sköldpaddornas kyrkogård; det fullständigt skabröst och förförande makabra i Sonya Hartnetts Döda Christian (mitt hjärtebarn!); verklighetens diskreta och grymma intrång mellan sprickorna i en tjusig fasad i David Maloufs Den där slinkan; naturlyriken, naturmystiken, isbergsberättandet i utdraget ur Alexis Wrights Carpentaria; det komiska, parodiska, driftiga och galna i Tom Chos Idag hos dr Phil; den beklämmande och ändå på ett mycket märkligt vis idylliska vardagstragiken i Gillian Mears Mödrar och gamla älskare; kombinationen magisk realism och gammal folktro i Kim Scotts Sovande; snedvridenheten, det olycksamma i kärleken till staden i Delia Falconers Aqua Alta; samspelet mellan titel, innehåll och temperament, kamouflagets symbolfunktion i Murray Bails Kamouflage; den tidlöshet som uppstår då erinringar och minnen gestaltas inom en ramberättelse, cirkelkompositionen i Brenda Walkers Kylan; upplevelsen av att genom läsandet av Barry Coopers Bönplockarblues ta plats i någonting som man uppfattar som genuint, autentiskt australiensiskt; den klaustrofobiska känslan och de parallellt löpande handlings- och symbolnivåerna i Catherine Fords  Jetlag; kontrasten mellan förväntad och faktisk sensmoral, dess finala effekt i Herb Whartons titelnovell Drömtidens framtid: Bungo pengaguden; diskussionen om det konstnärliga skapandets förhållande till ljuset och lyckan i Brian Catro Sonatina.
Nå, vad sägs, får det lov att vara nitton australiensiska noveller? Seså, Ni vet att Ni vill läsa, Ni vet att Ni vill ha. All ickeläsning sker på egen risk - och förlust.

La Bibliofille