måndag 15 juli 2013

När Du hör Ljudet vet Du att det är dags att vända blad

Vi trivs inte här längre. Vi vankar omkring och retar oss på tapeter och golv och tak och socklar och listor och gardiner och mattor och möbler och lampor och annat lösöre, finner tills sist att det enda som i salongen finns som vi önskar hålla fast vid, det är Litteraturen. Allt annat - eller åtminstone den tidigare hälften av helheten - känns näpsigt och bråd- eller omoget och urbota fånigt och oseriöst och pretentiöst och ovidkänneligt och... 

...långt ifrån det som det skulle varit nu, som vi skulle vilja att det vore nu, egentligen.

När vi flyttade in här för en handfull år sedan var vi någon vi inte är nu, gjorde saker vi inte gör nu och skrev framför allt saker vi aldrig skulle få för oss att skriva nu. Att alls nedteckna och presentera någonting under namnet La Bibliofille känns oriktigt, falsifierat och blä. Vi läser igenom de äldsta publikationerna och finner att, förutom citat och lyrik och undantaget Kritiken och någon enstaka Litterär Betraktelse finns där föga vi vill kännas vid. Visst var det lite trivsamt och skoj att göra de där testerna ("Vem är du i mumindalen?") och formulera sig kring Det Dåvarande Yrkets Glädjeämnen och Vedermödor när det begav sig, men nu? Ctrl + Alt + C + Ctrl + Alt + V:
näpsigt och bråd- eller omoget och urbota fånigt och oseriöst och pretentiöst och ovidkänneligt och... 
...långt ifrån det som det skulle varit nu, som vi skulle vilja att det vore nu, egentligen.

*PLING!*

Vi hör ett pling och fattar genast vinken - det är dags att vända blad. Vi plockar med oss det vi gillar - Kritiken och kanske också den där enstaka Litterära Betraktelsen - och så drar vi någon annanstans!

Flyttkortet kommer som en post.

La Bibliofille n'est plus.

lördag 1 juni 2013

Om en sommardag en Äventyrare

Så begav man sig om förmiddagen till Småstadsbiblioteket för att där inlämna utläst Höns och människor (om vilken det inte kommer att ordas vidare, inte ens i annan, kritisk text, ty sådana vara tiderna. Ett "Rekommenderas å det varmaste" får bara väl nog.) och uthämta reserverad Höns, båda titlar av den förnämliga Karin Neuschütz. Trevlig utflykt, detta att fara till Biblioteket, sätter liksom lite sprutt på en dvalande, nästan i förruttnelse stadd Litteraturperson, som faktiskt redan i vyn från entrédörren med förtjusning noterar såväl Bokbytarvagn som Gallringsutförsäljning. Ah, förbålt fint!
Min Vapendragare - en äventyrslysten typ - ämnade dock inte tillåta något botaniserande vid vare sig det ena eller det andra, icke!, ety det i Småfolksfaggorna finnas både Lyftkranar och Kritor och Klättringsbara stolar. Nåväl, man gillar läget, ägnar sig åt Äventyrarens förkovran, sammanplockar tiotalet verk att peka i och högläsa ur hemma (hurra för att somliga äpplen icke falla långt från trädet!), innan det ryms iväg till Släktforskningsrum, Öppet Magasin, Studerkammare, Ungdomsavdelning, Bakombiblioteksdisks, Tidskriftsrum, Kundtoalett, med högst tillfälliga stopp vid vagnar och rullbara pallar med svikt, båda klätterbara. Inte så dumt att, om än en smula ofrivilligt, få utforska de utrymmen som finns i ett bibliotek, som man kanske inte skulle begivit sig till om det inte vore för Jakt På Äventyrare. Desto mer så som man, vid ett koögskast någonstans mellan hylla K.5 och ugHma, varseblir en skylt tillkännagivandes att det, i den hylla varpå sagda skylt står placerad, finns Böcker Från Kulturrådet att förvärva för tio kronor stycket [bromsspår i linoleummatta - ljud av snabba små steg som avlägsnar sig med En Äventyrares Hastighet].

- Vafalls? Tio kronor? Någon med mig skämta aprillo? Få se..! Oh heaven, here art thou!

Med flera smärre avbrott för lokalisering och tillhörande infångning av Äventyrare lyckades jag framgångsrikt genomsöka hyllan och utvälja sju snyggingar att köpa med hem. 
En lista? Jomen självfallet!
 

Aftonen kommer, efter att detta textstycke å det nogsammaste uppnubbats för Er att ta del av, att ägnas åt att bland dessa sju verk utvälja ett som skall få bli mitt trogna lässällskap en tid framöver. Somliga sysslor är angenämare än andra..!

La Bibliofille

måndag 29 april 2013

Älskas hur hon gör det


   Det ignorerar vi och fortsätter med imperfekt för det är vi vana vid.
   Imperfekt är en imperfekt benämning på förfluten tid.
   Den som vet vad ett visst tempus heter, men inte kan tillämpa tempusreglerna, har ingen nytta av att veta vad för tempus det är och vad det heter.

Så gör jag (s. 153), Bodil Malmsten

fredag 1 mars 2013

Med höjd blick...

...samlar jag för framtiden. På tanken "Den som icke läsa [så mycket] skola icke heller handla på bokrea", följde nämligen frågan: "Varför inte?"

Ja, varför inte?

Bland träden, Gyrðir Elíasson
Korparna, Tomas Bannerhed
På flykt från ett sorgebud, David Grossman
Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, Bodil Malmsten
Transatlantic, Witold Gombrowitz
Handlingen, Sara Mannheimer
De dömdas ö, Stig Dagerman
Om en vinternatt en resande, Italo Calvino
Malajisk folkpoesi, Pantun
Flackland, Herta Müller

Det kliar redan i ögonen.

La Bibliofille

onsdag 21 november 2012

Ho hooo..?

Glädjen. Över att jag i min frånvaro kan vara med Er, ändå. Eller quand même, som jag skulle skrivit för länge, länge sen. Att man kan finna sin väg in i refugiet utan att jag räcker ut en hand. Eller snarare, att jag inte viftar med min utsträckta hand och flaggar med texter om böcker och litteratur, att jag liksom ersatt min egna hand med en skyltdockehand som spöklikt står rakt ut på Det Världsomspännande Nätet, som en relik över mer texttätduggande tider. Att Ni ids, vågar fatta den...

Fint att Ni finns kvar, att Ni hittar hit. Bomull-i-magen-givande. Ni kan väl vänta lite till, på mig? Jag ska bara...

La Not So Biblio-fille

(Senast lästa?

Text: Agneta Svensson
Bild: Jan Mogensen

samt

Illustratör: Marion Billet
Översättare: Suzanne Öhman

Önskas tankar om ovanstående så vet Ni var Ni finner mig...)

måndag 11 juni 2012

Det luktar litet barn här

Det luktar
litet barn här.
Det luktar
som av lakan,
täcken
och små svala
kuddar.


Det luktar
litet barn här.
Det luktar
spända kinder
liten mage
skrovliga små skinkor.


Det luktar
litet barn här.

Barbro Lindgren

La Bibliofille

måndag 7 maj 2012

Konstantin Paustovskijs Noveller

Noveller
Konstantin Paustovskij
Översättning Per-Olof Andersson
9789197740562 

Litteraturens dröm är att hamna inför En Text inför vilken man står som värnlös, med framskjuten bröstkorg, bakåtböjd nacke, öppen famn, alldeles avväpnad. För att det är så vackert att man bara vill just den texten och nästan är parat att ge upp all annan Litteratur, varje annan bok, för att den skönhetsupplevelse man just beviljats synts så total att utsikterna om överträffande måste vara omöjliga, att Detta är klimax (blott en lyckosam tidigare erfarenhet om annat, om flera, många avväpnande vackra textupplevelser, kan övertyga om annat). Tänk Er då såsom en ask med dylika drömmar, en samling texter av yttersta skönhet. Tänk Er då också att det på asken, som egentligen ju inte är en ask, utan istället en helt anspråkslös, tunn liten bok, står präntat: Konstantin Paustovskij - Noveller - Akvilon.
Någon sa om samlingen att de alla berörde henne på sitt sätt, ofta till tårar, och i detta kan jag inte annat än instämma - Paustovskijs noveller framkallar sannerligen, genom sitt lågmälda, vördnadsfulla, enkla språk och sin milda, ömma blick på de liv och omständigheter de skildrar en känsla som är så sorgesam att man lämnar var och en av novellerna med bitterljuv sorg och djup medkänsla i bröstet, nästan så att det vill sprängas. Och också, på något vis, respektfull, högaktande de omkvädna romangestalterna och det som händer dem. Har hänt dem. Ska hända dem. Jag känner mig inför dem som när jag en höst skulle rengöra fågelholkarna i mitt hem på jorden och fann en fågelunge som satt död i nästet, stel och förtorkad, med gapet vidöppet, uppenbarligen ihjälsvulten sedan Fågelfar och Fågelmor av säkerligen av högst tragiska (kanske katt-)skäl inte kunnat återvända med mat till sin telning. Som istället fick dö av svält, kanske köld med, där i holken på norrgaveln. Förfärligt, tragiskt, men också, oförklarligt nog, en smula vackert sorgligt.
Hur åstadkoms den, den där sorgesamma känslan, det där karaktäristiska Ryska Svårmodet om vilket det så ofta talas, inte minst i litterära sammanhang? Svaret i fallet Paustovskijs Noveller måste bli det, att Författaren med sin penna målar lika mycket som han skriver, åstadkommer de vackraste beskrivningar av miljöer, omständigheter, situationer, tider mellan textraderna, levande tavlor som man skulle kunna bli stående och begrunda i timtal. Och allting liksom besjälas:
På dagen hade vinden, ingen visste varifrån, fört med sig flockar av blöta utmattade vaktlar. De flög lågt och skevt i ösregnet och föll ner på taken i tusental, ner i sprickorna på de sjudande gatorna. Det strömmande vattnet spolade ut dem i havet, och vågorna spred ut de döda fågelkropparna på stranden som radband.
En skär flamingo föll ner på taket till teatern - den hade kommit med stormen från Coruh.
"Etiketter till kolonialvaror", s. 30
Vintern hade börjat regera över jorden, men vi visste att under den lösa snön, om man grävde undan den med händerna, kunde man fortfarande hitta friska skogsblommor, vi visste att elden alltid skulle spraka i ugnarna, att blåmesarna skulle stanna kvar hos oss över vintern, och vi tyckte att vintern var lika underbar som sommaren.
"Farväl till sommaren", s. 74
Nätterna var redan långa och tunga, som sömnlöshet. Gryningen dröjde allt längre, var alltid försenad och sipprade motvilligt in genom de smutsiga fönstren, där det fortfarande låg fjolårslöv, en gång höstgula, men nu multnade och svarta, på vadden mellan fönsterbågarna. "Telegrammet", s. 97
Den fond som är naturen, staden, har ett eget hjärtslag, är som en persona i sig, med en egen handling som pågår bak romangestalternas liv och öden, vilket ytterligare fördjupar sorgesamheten hos texterna, eftersom det säger någonting om människans litenheten på jorden, i tiden. All veklagan, all möda, all kamp - blott den tunnaste av ringar på vattnet, inte ens en skälvande sekund i Tidens långa evighet. Tiden som bara går och går, utan hänsyn tagen till Människorna, de stackars.
Ack och ve, så fåfängt jag kämpar med orden, med att rättvist beskriva Konstantin Paustovskij och hans noveller, dessa storartade stycken Litteratur. Upp ger jag, ämnar jag nu, efter att först ha riktat ett hjärtinnerligt Tack! till bokförlaget Akvilon, ett i underkastelse och imponans (eller vad det nu kan tänkas heta när man är imponerad) utbrustet Bravo! till Översättaren, den helt uppenbart lysande Per-Olof Andersson som översatt så väl att det övergår mitt förstånd att det inte är på originalspråk jag läser, och en tårögd, mycket rörd uppmaning till Er, Ni Läsare, att Läsa, fröjdas, drabbas!, nedlägga min symboliska penna, tystna...

La Bibliofille